Don't belive in speaking pictures
Var kom min trötthet från? Jag tror nog det beror på.. Äeh jag vet faktiskt inte. Hoppas inte jag håller på att bli sjuk. Jag mår iaf bra mentalt, bättre än på länge. Alla dem tunga stenblocken har rasat av mig för ngr veckor sedan, och just nu känns det inte som jag har ett enda problem i hela världen. Så har jag nog aldrig känt, och ni som inte känt det; Det är disgustingly(intressant ordval) skönt.
Vet ni vad jag längtar till idag? Mycket. Längtan efter att snart kunna bära somriga toppar, shorts och kjolar. Visa hud, gyllenbrun hud tillsammans med vita somriga plagg. Längtan efter en uteservering, utan att frysa i bästa vänners sällskap. Prata om allt mellan himmel och jord, och bara gräva ner ytligheten, långt långt ner. Jag längtar efter den 10e augusti, 10 AUGUSTI 10 AUGUSTI 10 AUGUSTI. Det är också en konstig längtan, för på samma gång vill jag att denna sommaren ska vara förevigt, aldrig ngnsin ta slut. Jag är inte rädd denna gången som sist, men denna sommaren är kanske den sista i min "ungdom" i Sverige. Jag vet att jag sagt att jag ska komma hem på sommaren, men... ödet kanske vill något annat. Det är därför jag ska ta vara på den som aldrig förr.
Tillbaka till ytlighet. Det är ett ämne jag och Charlotte ofta diskuterar. Jag erkänner, jag är ytlig i vissa sällskap. Men jag hatar att jag är det. Alla människor är ytliga mer eller mindre. Jag frågar mig, men vad i helvete ska du göra i ytligheternas stad i fyra år om du hatar ytlighet? Det är en bra fråga, men ytlighet i USA, är något helt annorlunda än i Helsingborg tycker jag, åtminstone för mig. I USA, vi tänker New York, modets stad, staden för allt och alla är det okej att vara jag, ingen annan trots allt som finns där. Jag försöker inte vara någon annan där, utan bara migsjälv, det kommer man långt på. Jag vet inte hur jag är här, men många gånger är jag inte mig själv. Hela förra sommaren var ett STORT SKÄMT i mitt liv fast att jag hade kul just då, på ytan kanske. Inte förrän ngr månader senare insåg jag alla problem jag bara sopat under mattan den sommaren, och det rasade över mig så fort jag landade i verkligheten igen, och jag undrade vad fan hände?
Visst, jag hade kul med fest, alkohol, killar och levde på ruset för att dölja eller rättare sagt förtränga känslor så som ovisshet, oro och falskhet i diverse olika relationer. Den ytligheten i min omgivning då bröt ner mig innifrån och inte förrän nu står jag här starkare än ngnsin. Och jag vet med mig nu att jag aldrig ngnsin kommer tillåta det igen.
Det tåls att jobba på.
Vi hörs later.
xx
Kommentarer
Postat av: Bella
Älskar dig
Trackback
